Tiden, som går så snabbt.
Sekundvisaren på klockan verkar ticka på i övernatulig fart. Veckor har blivit till dagar som blivit till timmar som blivit till minuter som blivit till sekunder och nu lämnar jag snart. När dagarna är så här långa, med solen högt på himlavalvet långt in på kvällen så borde väl tiden dras ut och dagarna kännas längre, men på något märkligt vis så rusar de iväg som aldrig förr. Jag vill pausa tiden, stanna kvar här, just här, ett litet tag till. Försöker dra ut på varje ögonblick och njuta så mycket jag kan.
Det nästbästa jag kan göra, förutom att stanna tiden, är att ta bilder. Fånga ögonblicken med klicket från utlösaren. Synd bara att man inte kan fånga smakerna och dofterna. Som smaken av de sista skedarna glass i bägaren, då kulorna av avokado-, rabarber- och saltkaramellglassen smält och blandats ihop. Eller doften från donutstället på Narva maantee vars doft jag egentligen avskyr men som ändå har blivit en så välbekant del av min vardag.
Det bästa just nu är nog kvällarna. Då den tryckande hettan byts mot svalare temperaturer, men ändå så att man kan gå i shorts och t-shirt utan att frysa det minsta, hur sent det än blir. Solen som sjunker, sakta men säkert, och klär husväggarna i ett varmt ljus. Stranden, uppe på gamla stadshuset, en bar i Telliskivi, varsom är perfekt och det rentav bubblar i hela kroppen av allt, av sommaren, av livet, av Tallinn.
Väderprognosen i telefonen sträcker sig fram tills jag är i Sverige igen. Inte än, tänker jag. Bara lite till, bara några dagar till. Några dagar till med denna stad, med graffiti och ringmur och ett språk fyllt med dubbla vokaler.
Men snart är det dags, på tisdag bär det av till Sverige igen. Tur är det väl ändå att Tallinn och Estland finns kvar.
